Mitt dykcenter gav mig tre veckors gratis boende då jag signade upp för divemaster programmet. Tiden på the Cay börjar nu lida mot slutet. Imorgon flyttar jag in till Utila town. När jag först steg av båten och upp på bryggan till denna mini ö, var jag ganska skeptisk. Trist ställe var min första tanke. Det tog dock inte lång tid innan jag fullständigt ändrade åsikt och insåg ställets charm.

The cay är liknar inget annat ställe jag har besökt, och jag har därför påverkats utav detta lite annorlunda ställe.

Saker som har blivit lite annorlunda sedan jag kom till the Cay:

– Skor. Jag har slutat använda skor. Det började med att jag tog av dem och lämnade dem överallt. Till slut tröttnade jag på att springa omkring och leta efter dem, och lämnade därför skorna hemma.

– Dygnsrytm. Inget är öppet längre än till kl 21, och det händer inte särskilt mycket på kvällarna. Vanan har blivit att gå till sängs vid kl 21.30, sedan vaknar jag utan klockans hjälp kl 06,30.

– Veckodagar. För oss existerar inte helger eller veckodagar. Utan alla dagar ser olika ut. Vi håller istället koll på veckan genom olika mathändelser: Kanelbulledagen, dount dagen, pizza night och BBQ night.

– Koppel. De finns massor utav hundar på ön. Idag finner jag det mer konstigt att se en hund i koppel, än en utan.

För att få börja dive master programmet måste man genomgå en första hjälpen kurs och följt utav rescue kursen. Rescue kursen är en livräddningsskurs som sätter allt man har lärt sig förstahjälpen kursen i ett dykperspektiv.

Under rescue kursen kan allt hända, närsomhelst! Jag har otaligt många gånger under de tre senaste dagarna, fått rädda folk som ”råkat” ramla i vattnet, helt plötsligt blivit medvetslösa, fått panik utan anledning, fått slut på luft, tappat masken och fenor, osv.

Idag avslutades min kurs med det som kallas ”the dive from hell”, då verkligen allt som kan gå fel, går fel. Under hela dyket på 45 minuter fick jag ta hand om tre fullständigt inkompetenta dykare, som helt plötsligt tappar utrustning, tappar fenor utan att märka det, får slut på luft och därför snor min luft, får panik och rusar till ytan, simmar iväg från gruppen, försöker likt ett barn röra vid allt på havets botten och sist men inte minst, tappar alla tre, masken, samtidigt. Direkt efter jag hjälp en person i min grupp, hann jag inte mer än vända mig om, innan någon annan hade problem ett nytt problem. Stressigt, men kramp-i-magen roligt.

Detta var en utav de kurser som hade sett mest fram emot, och jag blev inte besviken.  Det har varit väldigt intensivt, roligt och inte minst lärorikt. Det har varit en riktig utmaning, som har fått mig att bli ännu mer taggad över att bli divemaster.

Samtidigt som jag har älskat kursen, är jag också glad över att den är över. Det ska bli skönt att vara på båten imorgon utan att behöva hålla ett stenhårt öga på Mike och Ashley. Slippa vara paranoid över att folk ska hoppa i vattnet. Kunna göra ett dyk utan att ha min instruktör och mentor Mitch stå med ett hånflin och säger: It’s just a normal fun dive, what can Possible go wrong?

Jag trodde att när jag kom till Utila, Honduras, som ligger i det karibiska havet, att jag skulle ha det soligt och varmt hela tiden. Jag hade inte riktigt koll på att jag skulle anlända mitt i regnsäsongen. Lyckligtvis pågår den bara några veckor till. Vi har haft några fina dagar, men de flesta dagar har det varit runt 20-22 grader, mulet och regnigt. Vattnet ligger på en ganska kylig dyktemperatur på 27 grader.

En vanlig dag ute på dykbåten kommer man upp ur vattnet efter att ha gjort två dyk. Lufttemperaturen är straxt över 20 grader och det blåser. Jag skakar okontrollerat av nerkylning och längtar tillbaka till hotellet och duschen. Finns bara en liten detalj. Varmvattensduschar existerar knappt inte på Utila. Att ställa sig i en kall dusch vid detta tillfälle är allt annat än njutbart. Jag har nu insett att jag förmodligen hade min sista varma dusch, på vem vet hur många månader, i Key west. Det dagliga skämtet ombord på båten är: ”I can’t wait for the hot shower!”, följt utav ett sympatiskratt.

Dagar som denna, då man inget högre önskar än en varm dusch, får man påminna sig om, att det är i allra högsta grad, ett i-landsproblem. Jag är i Karibien, träffar fantastiska människor från hela världen och får göra något jag älskar, nämligen dyka. En utav mina dykinstruktörer Talon, skrev på sin blogg: ”A cold shower is a small price to pay for such a rich life”.



Igår ute på dykbåten kom solen fram. Vi hurrade och klappade händer utav glädje. Glädjen höll i 30 sekunder... Men häromdagen hade vi faktiskt en riktigt fin eftermiddag med sol! Äntligen kändes det som att jag var i Karibien.

Det är redan en månad sedan jag lämnad ett regnigt november Sverige. Time flies! Jag tänkte förklara lite närmare vad det är jag egentligen ska göra den närmaste tiden.

Jag kommer spendera de kommande månaderna i Honduras på en Ö som heter Utila, som ligger ute i det karibiska havet. Jag är här för att utbilda mig till divemaster. Som divemaster får du leda dyk och hjälpa till på kurser. Jag kommer alltså inte att bli dykinstruktör, utan det är nästa steg. Jag är nybörjare när det gäller dykning, så jag har rätt mycket jobb framför mig innan jag kommer att vara färdigutbildad. Det kommer at ta cirka 2 månader innan jag är klar. Planen är sedan att stanna här på Utila och hitta jobb som divemaster. Jag kommer att vara färdigutbildad när den riktiga högsäsongen börjar, vilket verkligen kommer att vara till min fördel. Jag kommer troligtvis behöva frilansa innan jag kan hitta ett mer stabilt jobb.

De kommande månaderna kommer dykning alltså vara det stora fokuset. Det kommer vara mycket plugg, men jag kommer få dyka dagligen och bo ute i det karibiska havet, så klagar inte!  



Detta kommer att vara min vardag!



Josefin

Jag har nu äntligen gjort mina första dyk! Har dessutom idag gått från att vara en Open water diver, till en advanced open water diver. Första dykkursen är avklarad, och är därmed ett steg närare dive master. Under advanced kursen har vi bl.a. fått gör ett djupdyk (30 meter), nattdyk och vrakdyk. Vrakdyket idag var fantastiskt! Ett av de bästa dyken jag någonsin gjort. Jag blev så pass såld på vrakdykning, att jag har bestämt mig för att göra en specialkurs i ämnet. Morgondagen blir det teori hela dagen, och sedan följer 3 vrakdyk innan jag får ett certificat i vrakdykning. Händer mycket spännande saker just nu! 







Josefin

Direkt efter att jag lämnat Key West och kom till Honduras, blev jag sjuk i hög feber. Feber har gått över, men är fortfarande för förkyld för att få dyka. Jag har varit här i en vecka nu och har inte ens rört vid vattnet. Imorgon tänkte åtminstone följa med ut på båten i alla fall och snorkla lite.

Ön där jag befinner mig heter Utila, men just nu bor jag på en jätte liten ö utanför Utila, som kallas the Cay. Här bor ca 300 invånare.. Det finns en gata, 5 kyrkor, och 5 matbutiker och det tar ca 6 minuter att gå från ena sidan, till den andra. Litet, men väldigt trevligt. Jag har gratis boende här i 3 veckor, sedan tänkte jag flytta tillbaka till Utila city.

Så fort jag känner mig frisk nog, ska jag påbörja Advanced kursen. De flesta känner igen mig som den sjuka tjejen just nu, hoppas kunna ända på det snart. Längtar tills jag får lite vatten över huvudet!



The dock


Hotellet




Josefin

Har precis avslutat de två kortaste veckorna i mitt liv! När detta skrivs har planet till Honduras precis lyft, och jag sitter och kollar ner på US 1. Vägen som tar dig till Key West. Trots att det bara är ett par timmar sedan jag lämnade the Keys, längtar jag redan tillbaka.

Dagarna i Key west har vi spenderat med att plugga på stranden och vid poolen (fick låna några dykböcker), hängt inne i stan, åkt båt, druckit öl på Duval street och umgåtts med våra fantastiska vänner.  Vi hyrde även bil en dag och tog en dagstripp till The Everglades och shoppade i Miami.


Det finns vissa platser i världen där jag har fått känslan: ”jag vill aldrig någonsin åka hem igen!” Key West är verkligen en sådan plats. Första gången vi lämnade Key west, sa vi att vi troligtvis inte skulle komma tillbaka. Vi åker hellre till nya platser, istället för platser vi redan besökt. Två veckor senare var vi tillbaka. Nu, efter tredje gången, säger jag istället; jag kommer snart igen!

Jag har varit lite upptagen med att ha semester de senaste två veckorna, ursäktar för den dåliga uppdateringen. I skrivande stund sitter jag och väntar på att åka till flygplatsen, vilket ger mig ett bra tillfälle att berätta om detta fantastiska land: Vietnam!

Med tåg och sedan buss kom vi till slut fram till Hanoi. Små gator och gränder fulla utav mopeder. Trafiken är helt galen! Vissa gånger fick vi bokstavligen klättra över mopederna för att komma till andra sidan. Vi bokade direkt en dagstur till Halong bay. Otroligt vackert! Mycket likt Yangshou i Kina. (Ledsen Vietnam, men måste säga att Yangshou var vackrare).








Josefin

Tiden som Engelsklärare i Kina är över. Nu sitter jag och väntar på att vi ska gå och äta en sista middag tillsammans. Senare ikväll tar vi nattåget till Nanning för att ordna visum, på tisdag åker vi till Vietnam.

Det har varit en fantastik tid här i Foshan, men jag är nu redo för nya äventyr. Är väldigt excited över att få åka till Vietnam!

Tänkte visa er några bilder från min sista morgon med Kindergarten.








Paul tror att jag pratar flytande kinesiska, och tittar bara på mig konstigt när jag säger: "bu ming bai" (jag förstår inte)



Nursery kidsen.





Det enda jag har hört denna lilla pojke säga är: "good bye teacher!" Annars säger han aldrig någonting, vill aldrig vara med och leka, men han har alltid ett litet finurligt leende på läpparna, precis som att han har gjort något busigt.



Josefin

Sista helgen i Foshan började med ett traditionellt Midsommarfirande. Sill, potatis, köttbullar, kaviar, wästgöta kloster ost serverades (tack Ingvar för IKEA!). Efteråt blev det traditionella midsommarlekar. Kort och gott, en mycket lyckad kväll.

 


Lördag var ingen vanlig dag, för det var Sharas födelsedag! Dagen började med skridskoåkning. Vad annars ska man göra när det är 35 grader varmt ute? Vinglade mig fram, var trots allt 10 år sedan jag stod på ett par skridskor.

När solen slutat stekt som mest, hyrde vi motordrivna små båtar och åkte runt på den konstgjorda sjön som ligger precis vid vår skola. Det blev middagsdags och vi åt en fantastisk middag (med massor av chili, yummy!) och kvällen avslutades sedan med Mc Donald’s glass och kortspel.





Födelsedagsbarnet Shara till vänster och Pippa till höger.




Josefin

Eftersom frigoliten inte fungerade på ett önskvärt sätt, kom vaktmästern igen och fixade mitt råtthål. Denna gång med kartong. Ännu ett fantastiskt material till denna åtgärd.

Dagen efter hade de ännu inte gnagt sig igenom, men jag var ganska mån om att bli av med den lilla vännen som sprang över mitt golv en sen kväll. Kina är ett väldigt smutsigt land, och man kan ju tro att en ”normal” råttfälla inte ska vara några problem att hitta.

 

Min råttfällsjakt slutade med att jag kom hem med detta:



Kartongen höll i 48 timmar. Tredje gången gillt så lagade de faktiskt mitt råtthål ordentligt. Då flyttade mössen in till grannen istället.






Josefin