Josefins resa

Eftersom kineserna är buddister firas därför inte påsk. Jag bestämde mig därför att ha en kulturlektion lektion för mina elever med temat påsk. Vet egentligen inte hur mycket till "kulturlektion" det blev. Jag berättade hur mycket godis och ägg vi åt, plus visade några bilder på påskharen. Sedan målade vi påskägg...

Vi spenderade påskhelgen med att åka och hälsa på några vänner från TTC (teach and travel program). Kul att se hur de har det i deras stad. 


 










Josefin

Under en promenad igår kom fram till att jag känner mig lite som ett rådjur. Du vet att de finns där ute i skogen, men du ser dem inte så ofta. När de väl kommer fram tittar du på dem. Men på ett ganska försiktigt sätt och du säger ingenting, för du vill ju inte skrämma bort det. Har du en kamera till hands kanske du smyger upp den och tar en bild. Du vill dessutom inte att ditt barn ska missa detta tillfälle:

”Titta nu barn, det där är ett rådjur, just det, rååådjur.”
”Wow! Bambi!”

Som en utav få västerlänningar är stirrandet en del utav vardagen och något som man måste försöka acceptera. Vilket inte alltid är enkelt. Är jag ute själv får solglasögonen oftast följa med som ett slags skydd. Helst skulle jag vilja ha på mig dem i mataffären också, men tror dock att det skulle medföra fler blickar. Det som får mig att börja skratta lite, är när man möter folk, och de håller telefonen i en väldigt konstig hög vinkel för att skicka sms. Jag undrar vad de ska göra med bildern... "Jag har ute och gick idag, och titta vad jag såg!"







Josefin

De håller på och bygger om lite på vår skola. Jag beundrar denna mans uppfinnelserikedom:



En bit kartong och solglasögon, vad mer behöver man?





Josefin

Det har varit lite dåligt med uppdatering, men för två veckor sedan hade vi långhelg från söndag- tisdag, och åkte därför till Hong Kong, som bara ligger ca 3-4 timmar med buss ifrån Foshan. I två hela dagar utforskade vi Hong Kong. Vi hann med några utav de stora turistattraktionerna, bl.a. the Peak, som är en utsiktsplats där man ser utöver hela staden. Imponerande!

Efter ett tag blev vi blev lite trötta på storstaden och tog därför båten ut till en liten ö där det fanns två små stränder, och det bästa utav allt, inga bilar! Vi hade en indisk middag i vid vattnet i solnedgången följt utav några öl på stranden, innan de började regna.


Vi spenderade några timmar i Macau den sista dagen, innan vi tog bussen hem till Foshan. Det var tre intensiva dagar vilket resulterade i att det var ett par väldigt trötta Engelskalärare som återgick till arbetet på onsdagen.

Jag, Pippa och Ashley

 
Curry i solnedgången










Hong Kong by night


Utsikt från the Peak


Macau






Josefin

Ta emot råd:

Kineserna är väldigt måna om sin hälsa. Det går inte att gå ut på middag med kineser utan att få en föreläsning om vad som är bra och dåligt för dig, när det kommer till mat och annat. De är även väldigt noga med att ge råd till människor i sin omgivning, på ett sätt som vi hemma skulle ge råd till våra barn.
Te.x.:
"Have you eaten?"
"Yes"
"Ahh, eat more!"

 "It’s cold today, wear more clothes!

För några veckor sedan var jag på väg hem från gymmet, och mötte min gyminstruktör på vägen ut.

”Jo, it’s cold today, please be careful!”
“Ehh.. okay, Thank you.. Bye!

Vara försiktig för vadå? Isbjörnar? Förfrusna tår? Laviner? Stormvindar? Det är 16 grader ute! Men tack för omtanken. Jag gissar att detta egentligen bara är ett sätt för dem att säga: ta hand om dig! Det får mig att le lite varje gång.







Josefin

Under de sista fem minuterna på mina lektioner brukar jag försöka att leka någon lek tillsammans med mina elever. Idag lekte vi: Who is it? Som går ut på att jag tänker på en person i klassrummet, och eleverna måste ställa frågor om denna, och sedan gissa vem det är.

Jag är väldigt dålig på namn, därför jag valde en utav de få som jag faktiskt kan namnet på, hans namn är Lucky. Leken pågår;

 ”Is it a boy?”

 ”Yes”

"Is he tall?"

"Yes"

"Is he fat?"

"No"

Osv.

De börjar snart gissa på pojkarna i klassen. Alla förutom Lucky. Konstigt tyckte jag, de har ju fått mycket information. Lucky har på sig en ljusrosa tröja. Vilket jag inte tyckte var något konstigt. Utan har tidigare bara tyckt att det har varit bra att hans föräldrar har brytigt mot normen: pojkar= blått, flickor= rosa. Eftersom Lucky ivrigt räcker upp handen och vill ställa många frågor, blir det automatsikt att jag tittar mycket på honom, och ser att Lucky även har en rosa väska, rosa skor och tillsammans med detta vita spetsstrumpor. Långsamt börjar jag inse (efter att ha undervisat denna klass i 7 veckor!) att Lucky inte alls är en kille.


Bokstavligt talat blev jag ”saved by the bell”, då klockan ringer, vilket betyder att lektionen är slut.
”Okay guys, let’s continue next time, Bye!”






En utav min P3 klasser under ett uppträdande ett par veckor sedan.






Josefin