Josefins resa

Mitt dykcenter gav mig tre veckors gratis boende då jag signade upp för divemaster programmet. Tiden på the Cay börjar nu lida mot slutet. Imorgon flyttar jag in till Utila town. När jag först steg av båten och upp på bryggan till denna mini ö, var jag ganska skeptisk. Trist ställe var min första tanke. Det tog dock inte lång tid innan jag fullständigt ändrade åsikt och insåg ställets charm.

The cay är liknar inget annat ställe jag har besökt, och jag har därför påverkats utav detta lite annorlunda ställe.

Saker som har blivit lite annorlunda sedan jag kom till the Cay:

– Skor. Jag har slutat använda skor. Det började med att jag tog av dem och lämnade dem överallt. Till slut tröttnade jag på att springa omkring och leta efter dem, och lämnade därför skorna hemma.

– Dygnsrytm. Inget är öppet längre än till kl 21, och det händer inte särskilt mycket på kvällarna. Vanan har blivit att gå till sängs vid kl 21.30, sedan vaknar jag utan klockans hjälp kl 06,30.

– Veckodagar. För oss existerar inte helger eller veckodagar. Utan alla dagar ser olika ut. Vi håller istället koll på veckan genom olika mathändelser: Kanelbulledagen, dount dagen, pizza night och BBQ night.

– Koppel. De finns massor utav hundar på ön. Idag finner jag det mer konstigt att se en hund i koppel, än en utan.

För att få börja dive master programmet måste man genomgå en första hjälpen kurs och följt utav rescue kursen. Rescue kursen är en livräddningsskurs som sätter allt man har lärt sig förstahjälpen kursen i ett dykperspektiv.

Under rescue kursen kan allt hända, närsomhelst! Jag har otaligt många gånger under de tre senaste dagarna, fått rädda folk som ”råkat” ramla i vattnet, helt plötsligt blivit medvetslösa, fått panik utan anledning, fått slut på luft, tappat masken och fenor, osv.

Idag avslutades min kurs med det som kallas ”the dive from hell”, då verkligen allt som kan gå fel, går fel. Under hela dyket på 45 minuter fick jag ta hand om tre fullständigt inkompetenta dykare, som helt plötsligt tappar utrustning, tappar fenor utan att märka det, får slut på luft och därför snor min luft, får panik och rusar till ytan, simmar iväg från gruppen, försöker likt ett barn röra vid allt på havets botten och sist men inte minst, tappar alla tre, masken, samtidigt. Direkt efter jag hjälp en person i min grupp, hann jag inte mer än vända mig om, innan någon annan hade problem ett nytt problem. Stressigt, men kramp-i-magen roligt.

Detta var en utav de kurser som hade sett mest fram emot, och jag blev inte besviken.  Det har varit väldigt intensivt, roligt och inte minst lärorikt. Det har varit en riktig utmaning, som har fått mig att bli ännu mer taggad över att bli divemaster.

Samtidigt som jag har älskat kursen, är jag också glad över att den är över. Det ska bli skönt att vara på båten imorgon utan att behöva hålla ett stenhårt öga på Mike och Ashley. Slippa vara paranoid över att folk ska hoppa i vattnet. Kunna göra ett dyk utan att ha min instruktör och mentor Mitch stå med ett hånflin och säger: It’s just a normal fun dive, what can Possible go wrong?